Det här med veckodagar

Jag tycker ju att det är lite intressant det här med veckodagarna & hur jag – vi ställer oss till dom.

Själv ser jag veckodagarna i färger & delar upp veckan i block. Har jag alltid gjort.
Färgerna kan variera, beroende på vilken årstid det är. Förr var det alltid samma färger på dagarna.
Nu efter barnafödsel, äktenskap, ny partner osv ser det annorlunda ut.
Det datumet & den dagen Superstar är född är alltid gul – för solen sken högt på en blå himmel den morgonen han klämdes ut på SÖS.

Men, ni vet hur det är på en arbetsplats på fredagar. I min bransch är dom som är lediga helgen alltid på ett strålande humör & svarar alla med att ”wiiiihooooo, det är fredag idag & guuuuuuud va skönt med helg”

Jag är likadan. Trots att jag är ledig varje helg.
Vissa fredagar känns bättre än andra.

Vad jag ville komma med detta är att idag är det så jävla måndag!
Trött, svullen, ögonen är som springor & benen vill inte riktigt hänga med.
Zzzzzzzzzzzzzzzzz

Hade faktiskt kunnat börja jobba vid 10 idag istället.
Ta en långfrukost & ba njuta av måndagmorgonen.

Aja, nu är jag ändå uppe & på väg till jobbet.
Hoppas dagen går fort, längtar ihjäl mig efter Superstar. Han har varit hos sin pappa i helgen.

Min helg har varit fin.
I fredags var det bara jag hemma. Jag tränade, åt rester till middag & låg sen raklång på soffan.
Lördagen fick jag en del uträttat, hängde en stund med min bror & senare på kvällen blev det en spontanare med R & två goa vänner.
Igår körde jag & R riktig slackersöndag.
Vi åt, sov, tittade på serier hela dagen.
Dock med en avstickare till Kungens Kurva för att handla mat & lite annat.
Så skönt med en dag med utan måsten.

Ni vet ju vad jag tycker om negativ energi, folk som är griniga mest hela tiden, martyer osv.
Just – fuck you liksom!

Därför har jag köpt mig en tröja med ett enkelt, klarspråkat budskap

20140210-073550.jpg
Frågor? Nä, jag tänkte väl det!!!

Ha en fin måndag. Det ska jag!

Heippa

Annonser

Bröllopshelg!

Denna helg går i bröllopstema.

Fast vi ska inte gå på bröllop utan vi firar vårat första år som gifta. Imorrn är det exakta datumet, men vi smygstartar redan idag.

Hotellrum fixat, restaurangen bokat & barnvakt är löst.

Har kollat upp vad det kallas första året som gifta & det är tydligen bomullsbröllop. Gulligt värre va….?

I samma veva ska vi njuta av vår vackra huvudstad. Som småbarnsförälder är jag liksom inte inne i stan så ofta längre & när vi aktiverar oss med Superstar så är vi på Skansen (där vi förresten har fått årskort igen av min bror med sambo. Bästa julklappen någonsin!) eller så är vi i skogen eller havet – där Superstar trivs som bäst.

Men i alla fall, att strosa på Stockholms gator är väldigt trivsamt att göra några gånger per år. Gamla stan är en favorit. Turisterna är inte så hetsiga denna tid på året, så jag behöver inte få ett psykbryt…..

Å att bara njuta av varandra. Det ni!

Kungsträdgården, Slottsbacken & strosa efter Norrmälarstrand är inte heller så illa pinkat. Det är bara att klä på sig varmt.

När vi vigdes 2/2 2013 i Stadshuset var det mycket snö & vi hade haft grått väder sen julen ungefär. Men ödets ironi överraskade oss med klarblå himmel & strålande sol på vår dag. Mycket passligt tyckte vi.

Idag är det ju grått grått grått. Vi får hoppas på bättre väder imorrn.

Fan, tänk att ett år har gått. Å allt som har hänt & allt vi har gjort på ett år. Mycket blandade känslor, flytt till större lägenhet, en sommar som var väldigt varm som spenderades ute i skärgården & hemma på uteplatsen, Superstar gjorde sig väldigt illa som innehöll sjukhusvistelse inkl operation, bröllopsresa till New York som var helt, HELT fantastisk, jag blev gravid som tyvärr slutade illa, en weekend till London med R:s familj, julafton på hemmaplan & en helg på ett lugnt, stilla & vackert Gotland, nya året firades in med samma gamla goa gäng i Norrtälje.  Bland annat.

IMG_0032IMG_0029 IMG_0076 IMG_0079 IMG_0202

IMG_5503

Ja, jag längtar fortfarande till sommaren. Som sjutton. Just can´t help it.

Å en bild in på småtimmarna på bröllopskvällen… Inte för inte vi är 2 restaurangmänniskor…

Nä, nu ska jag borsta tänderna.

Hej

Back in life

Nu kan jag med handen på hjärtat säga att jag är tillbaka i livet.
Alltså att jag har fått en redig dos livsgnista & att jag känner mig som mig själv igen.

Det går fort i hockey som jag så fint brukar säga – för att från den ena dagen till den andra känns det bara positivt igen!

Att komma tillbaka till jobbet igen efter 8 arbetsdagars frånvaro gick bättre än jag väntat mig.
Det var rätt skönt & kul.
Synd bara att infon inte gått fram till mina kollegor fullt ut varför jag var hemma igen…
Det har ju aldrig varit en hemlighet!

Tyvärr så ska man inte vara sjuk i min bransch & är du sjuk så tror inte folk på dig hela vägen ut.
Sad but true, men så funkar det i restaurangbranschen.
Det blir lätt skitsnack & sura miner.
Därför ska kollegor få veta varför någon är hemma. Vare sig det är magsjuka, missfall eller vab.

Igår hade jag 2 gamla vänner på middag. En catchup middag. Vi 3 har inte umgåtts sen Gud vet när.
Enkel middag med vin, tända ljus & massa tjejsnack.
Å den ena är snyggare än den andra.
Herregud, jag har så mycket snygga människor omkring mig, ni skulle bara veta!
Å kärringar som vi börjar bli, var vi helt överens om att hemmakvällar med massa vin slår utekvällar på krogen alla dagar i veckan.

Vackra tulpaner hade dom med sig också. Å jag ÄLSKAR ju tulpaner.
Stjälkarna knastrar så härligt

20140126-094832.jpg
Nu längtar jag ännu mer till våren!
Börjar bli som min far – nästan fruktar vintern. Kallt & jävligt, på med massa kläder (trots att modet ÄR snyggare höst & vinter än sommaren), snöstorm, skrapa bilrutan osv.
Nä, länge leve sol & värme.

På tal om mode så skumläser jag många bloggar.
Å det slår mig varje gång att 95% av bloggarna är så jävla ytliga & tråkiga.
Innehållet är mest om dagens outfit, klädesplagg eller skor -”som jag bara dööööööör för” som dom här donnorna skriver så fint om var & vartannat nytt inköp.
Asså jag gillar ju också mode, champagne & flotta middagar – absolut, men har alla fått idétorka & tror att livet bara handlar om det?
Ja, dom får betalt att skriva om mode, drinkar, blöta utekvällar bla bla bla, men det går liksom runt runt. Aptrist tycker jag.
När en kvinna suktar efter ett nagellack, nästan gråter & skriver förklarande att hon skulle kunna gå över lik för det där svindyra senaste nagellacket i den nya rödrosa färgen…. Asså på riktigt? Ska jag skratta eller gråta.

Efter allt som hänt senaste månaderna har ju jag börjat se världen i ett annat perspektiv.
Som sagt, jag gillar också mode, att känna mig hel & ren, känna mig helst uberfräsch varje dag å ja, jag erkänner, jag är superfåfäng….
Jag färgar mitt hår, mina ögonbryn, fixar mina fransar, rakar bort oönskat kroppshår, sminkar mig varje dag innan jobb, känner mig lite naken om jag inte parfymerar mig osv osv.
MEN, allt cirkulerar inte runt det – även om det kanske kan se så ut med tanke på vad jag gör för att känna mig fräsch.
Det blir väldigt ytligt & faktiskt egoistiskt till slut.
Å att leva uppe i det blå.

Jag tänker & jämför bara hur jag såg på livet för ett år sedan.
Då skrev jag mycket om träning, vad jag hade för mål med min kropp & vikten nämndes titt som tätt.
Till vilken nytta?
Jo, för att boosta mig själv & provocera såklart. Det är ju jag rätt duktig på.
Idag, ett år senare är träningen fortfarande galet viktig & jag har fortfarande mål med min kropp. Men inte lika relevant att tala om det för hela världen stup i kvarten.
Är tröttsamt & jag gäspar när vuxna kvinnor tjatar i sina bloggar om att -”nu ska jag bli så jävla smal. Jag längtar efter att banta” eller -”oj då, nu har jag visst hoppsan gått upp 3 kg över jul & jag som lyckats tappa 8 kg sen september, nä nu måste jag hetsbanta ner mig”

Har vi inte kommit längre?

Vad jag försöker säga är att det är annat i livet som är roligare & viktigare att bry sig om & skriva om här i bloggen.
Ibland lyssnar jag på mina egna tankar & hör hur rätt flummig inställning jag börjar få till allt.
Ah men ni vet, för att skriva mer i mina ord så börjar jag leva ännu mer med att skita i skiten & ge fingret till bittra pessimister. Fuck you säger jag ba.
Get laid eller färga håret eller något annat kul som piggar upp dig, men ge fan i att dra ner mig i din dynga med din negativa energi!

Jaha, vad händer idag då?
Jag är ju gräsänka & barnfri. På en söndag. Kommer inte ihåg när jag var helt solo en söndag senast. När jag var singel kanske, för typ 100 år sen.
Nu sitter jag i soffan med reagge i öronen, Eastenders på tv:n & pyjamasen är fortfarande på.
Funderar faktiskt (ironiskt nog) på att rassla ner till gymmet inom kort eller kanske åka in till stan & låta kreditkortet glöda…. Hahaha!
Äsch, ingen shopping idag. Men pumpa lite muckler är nog inte helt omöjligt.

Något måste jag roa mig med. Låta timmarna flyga förbi så det äntligen blir tisdag när R kommer hem från South Africa & Superstar kommer hem från sin papi.

Fan, jag måste källsortera & vika ett ton tvätt också.

Aja, thats life.

Heippa från soffan i Stockholms bästa förort

20140126-104035.jpg

Såhär en vecka senare

Idag är det en vecka sedan jag skrev om mitt missfall.

Jag har fått otroligt bra respons av så många av mina vänner, bekanta & familj.
Min telefon har blinkat, pipigt, blurrat & ringt hela veckan.
Är otroligt tacksam för det & så har jag nog fått sms-tumme på köpet.

Helt plötsligt berättar många av Er att Ni också varit med om missfall. Å vissa av Er har jag känt länge, men hade ingen aning om att det har hänt Er.
Där fick jag ju ännu en gång bevis på att ingen vill prata om det & snöbollen är i rullning….

Min livsgnista börjar ta sig. Den lyser lite starkare än för några dagar sedan.
Första 3 dagarna gick jag knappt ur soffan. Satt med morgonrock & tittade på skit-tv!

Superstar var hos sin pappa i 4 dagar så då hade jag ju ingen alls anledning att ta mig utanför dörren.
I vanliga fall blir jag vansinnigt rastlös & får sittsår om jag inte tar mig ut & gör någonting, men jag har varken fått dåligt samvete för att bara suttit i soffan eller blivit rastlös.
Narkosen efter operationen satt i längre denna gång. Fy fan vad sänkt & TRÖTT den gör mig.
På tal om trötthet så är jag trött. Trött trött trött! Vill bara sova till & från hela tiden.
Men, Superstar, R, mina underbara vänner (va fan skulle jag göra utan Er??) & mina föräldrar & syskon har det gjort möjligt att vilja bli glad & njuta av allt i min närvaro igen sakta men säkert.

Allt är ju en kombination. Mycket psykiskt såklart efter ett missfall, att jag läckt blod ur murran i 2 månader, till att proppen gick ur & jag satt på gynakuten med forsränning mellan benen till domen att det satt kvar graviditetsrester uppe i livmodern.
Skulle vara intressant att veta hur mycket blod jag tappat sen 6 november……

Som sagt, inte konstigt att jag är trött…..
Å jag är frusen. Typ hela tiden! Tjoohooo…….

Att sitta hemma såhär länge gör att du tänker & tänker & tänker & tänker…..

Jag har tänkt på vad som är värt i mitt liv.
Ska jag byta jobb?
Kanske till o med byta bransch?!?!
Inser att mycket ytligt skit inte ska komma innanför min väst igen.
Att bittra, negativa & gnälliga typer ska jag bara stänga av & inte ta min energi!
Tänka ännu mer positivt än vad gjort innan.
Å umgås ännu mer med nära & kära än vad jag redan gör idag.

Å sen i all misär har jag fått så mycket bekräftelse från så många vänner & bekanta att dom tycker så otroligt mycket om mig. Att så många tror på mig, tycker att jag är en stark jävel med hjärtat på rätt plats.
Jag blir tårögd jag tänker på det & när jag skriver detta.

Ni ska veta att jag är evigt tacksam & känner sån kärlek för Er alla!

R ska ha guldtrofee’. Men vad var det vi lovade varandra? In sickness & health….

Denna vecka ska jag som det ser ut idag, börja jobba igen på torsdag.
Håll tummarna för det!

R är på väg till Sydafrika nu på jobbresa. Eller rättare sagt vinresa. Deras Sydafrikanska vinleverantör bjuder, allt betalat & klart.
Det ska besökas vingårdar, sovas över på vingårdar & glassas runt på någon flådig beach club.
Man tackar!
Jag tyckte frugan skulle få följa med. Det tyckte inte han, haha!

Tänk om det här hade varit för 15-20 år sedan, då hade det varit självklart att frugan också skulle med. Men dom givmilda tiderna är visst förbi.

Aja, inte hänga läpp över det.
Galet roligt för R att bli medbjuden på en sådan once in a life time trip.
Har bett honom ta många bilder.

Nu ska jag nog äta lite middag. Superstar är hos sin pappa så det blir solomiddag framför tv:n. Å det är kanal TLC för hela slanten. Riktig amerikansk kanal med endast skumma program om fd amishungdomar, sexgalningar, polygamiska äktenskap & bakprogram.
Passar mig utmärkt.

Imorrn ska jag rycka upp mig lite. Det måste tvättas. Tvättkorgen är F U L L!!!
Back to reality sakta men säkert.

Just det.
En gammal kollega till mig blev inspirerad av min historia & tog mod till sig att skriva om hennes förra förhållande som var allt annat än hälsosamt.
Läs det här
Livet med en psykopat

Hoppas det gick att komma in på inlägget. Jag är ju kallskänka & skär gräslök & hackar rödlök som ingen annan kan – men det här med teknikens värld & cyberrymden…..

Jag lovar att min blogg inte bara ska handla om tragedier & sjukdomar.
Då blir jag ju som tanterna & gubbarna på hemmet som jämför sina krämpor.

Jag är snart på benen igen. I promise!

/>
20140120-184521.jpg
Bilden är tagen på Gotland. För såhär vardagssnygg är jag inte just nu i denna period.
Sheer it up!

Missfall – ämnet ingen pratar om

Onsdagen 6 november 2013 vaknar jag som vanligt av väckarklockan, stiger upp, väcker Superstar, vi gör oss i ordning för att gå till dagis och jobb.

Arbetsdagen flyter på som vanligt med mycket att göra. Trött kliver jag av mitt pass klockan 16, för att ta en snabbdusch, byta om och ta mig in till stan för lite shopping. Jag var barnfri på kvällen för Superstar ska hem till sin bästa tjejkompis efter dagis och ska hämtas vid 19-tiden. Bäst att passa på att göra såna saker när jag är barnfri så jag kan slappna av, göra det jag vill i godan ro trots att jag är dyngtrött efter dagens arbete.

Innan jag ska ta den där snabbduschen måste jag slå en drill. När jag ska torka mig är det blod på pappret. Jag var då i vecka 16…..

P A N I K!!!!!!!

Känslan när det här uppstår är obeskrivlig. Det är bara att ta sig in till gynakuten. Kul. Ringer till R ca 358 ggr – utan svar! Till slut ringer han upp. Jag är vansinning, uppgiven, rädd och sitter redan i väntrummet på gynakuten.

Efter att ha väntat i 5-6 h för att komma in till läkaren får jag domen – fostret är dött. Det dog redan i vecka 12. Det lilla pyret har alltså legat död i min kropp i 4 veckor…………

Ett såkallat missed abortion, uteblivet missfall, MA!

Trots att det varit dött i 4 veckor har min kropp fortsatt vara gravid. Magen växte, brösten var enorma och mina höfter blev bredare.

Jag blev helt tom. Allt bara kändes tomt. Som om min kropp bara var ett skal och insidan bara var fylld med just ingenting.

Fick se det lilla pyret på skärmen. Låg helt stilla, som om det sov. Hjärtat satt där det skulle, men slog inte.

När jag var i vecka 9 skrev vi in oss på MVC. Fick samma barnmorska som jag hade med Superstar. Hon har utbildat sig till ultraljudbarnmorska under dessa år, så då gjorde vi ett tidigt ultraljud. Då slog hjärtat på den lilla kidneybönan och den rörde på sig.

När jag lämnar gynakuten (ni ska veta att R satt med mig länge, tills jag tvingade honom att hämta Superstar hos sin kompis sent på kvällen) och ska fånga en taxi hem kommer tårarna. Hulkandes och ett försök till att lugna ner mig, sätter jag mig i en taxi och åker hem. När jag väl kliver innanför dörren hemma bryter jag ihop.

Dagen efter är det torsdag. Vi åker in till gynakuten igen för ännu en undersökning och tid för skrapning. Får bekräftat av en ny läkare att fostret inte lever. Dessvärre finns det ingen tid för skrapning innan onsdag veckan därpå. VA????? Det är ju för fan en vecka dit. Menar ni, att inom svensk sjukvård att jag ska gå omkring med mitt döda barn inom mig 1 vecka till????

Ja, tydligen. Hur i helvete det blev så är en annan fråga.

Men, gick därifrån med Cytotectabletter (abortpiller enkelt förklarat, för att livmodern ska öppna sig och stöta ut fostret) som jag ska ta tidigt på morgonen innan skrapning.

Torsdag, fredag och lördag går. Blöder inte så mycket utöver att jag har rätt ont fredag kväll. På söndagen börjar blöda riktigt ordentligt. Jag känner hur det rinner blod ur mig, när jag står, ligger och går. Saken hör till den att jag i samma veva ska bete mig normalt mot Superstar. Han fick aldrig veta att han skulle bli storebror. Vi ville vänta tills vi gjort stora ultraljudet.

Måndag morgon går R till jobbet. Jag lämnar Superstar på dagis. Ler mot fröknar och andra föräldrar som allt är som vanligt. Hade då rätt ont i livmodern och i ryggen.

Vid halv 10 tiden hade jag så ont att jag låg ner på golvet hemma i vardagsrummet och skrek, kunde inte resa på mig. Det var värkar. Mellan värkarna ringde jag först min bror och kollade om han var ledig och kunde skjutsa mig till akuten. Vi bor nära varandra så det hade varit det ultimata. Inget svar. Ny värk……

Ringer till R och skriker av smärta, han kommer hem fort som sjutton. Brorsan ringer under tiden, men just då har jag så ont att jag inte klarar av att svara i telefon.

Vi tar en taxi till in till gynakuten. Då hade jag knappt ont längre.

Kommer in, ska lämna urinprov och varnar för att det kommer att bli blodblandat.

Jag kan inte kissa. Tvärstopp. Gråter mest över den absurda situationen och för att jag blöder som en nyslaktad gris. Just när jag ska resa på mig känner jag att något är på väg ut ur mig. Sen säger det bara WOOOOF så åker allt ur mig. Min bebis åker ut i toaletten på gynakuten. Får på mig trosor och byxor. Det börjar flimra ordentligt för ögonen, men med extrem kroppskontroll som jag faktiskt har, öppnar jag toalettdörren och vinkar in R.

Har inte spolat toaletten ännu. Av någon anledning vill jag inte. Vårat barn ligger ju där. Död förvisso, men ändå. R spolar, då håller jag på att tuppa av. R ropar in en sköterska. Får lägga mig på en säng, har lågt blodtryck och känner mig trasig både kroppsligt och i själen. Får träffa läkare, gör undersökning som inkluderar vaginalt ultraljud. Inte en underbar upplevelse. Blod överallt, kalla läkarinstrument som skall in i min kropp och kall kal brits där jag ligger och skakar, gråter och med särade ben upp i luften. Tjoho….

Läkaren tar ut rester från min livmodertapp, berömmer mig för min starka friska kropp – som jag i min tur tackar mig själv för alla timmar jag spenderat på gymmet. Hade jag haft sämre fysisk hälsa hade min kropp antagligen inte skjutit ut allt på en och samma gång, utan stötvis. Hon sa också att min unga ålder hjälper till mycket. Ja ba, eeeehhhhh, UNG??? Är ju för fasiken 34 år. Men, i dagens samhälle där kvinnor föder barn över 40, så räknas jag visst som ung.

Ändå satt det kvar ca 2 cm högst upp i livmodern som jag måste skrapa bort. Så jag behåller min skraptid 2 dagar efter.

Skrapningen på onsdagen gick bra sa dom,  trots många missförstånd och dålig info som jag inte fått.

Ni kanske redan har listat ut att jag inte jobbade under den här tiden.

Något som är lustigt är att läkarna frågade inte mig vad jag arbetar med. Blev inte sjukskriven utan bara blev tipsad om att det finns terapihjälp – om det behövs. Inget återbesök blev jag heller erbjuden. -”Det är inget vi brukar göra eller boka in”!

Japp, så sant som det är skrivet. Dagens svenska sjukvård!

Visste ni att 30% av alla graviditeter slutar i missfall? 50% av dom inträffar innan kvinnan ens vet om att hon är gravid. Så vem vet, många av oss kvinnor kanske har haft 3-4 missfall utan att veta om det…… Vissa forskare tror till o med att varannan graviditet slutar i missfall. Om du tänker efter så är det inte helt omöjligt. Tänk vad mycket som ska bli perfekt på det lilla barnet som växer i kvinnans mage.

Vad jag då inte förstår är VARFÖR INGEN PRATAR OM DET?????

Nu får jag veta att en del av mina vänner, vänners systrar, mammor, mormödrar har haft missfall. Nu när det liksom hänt mig. Är det så tabu fortfarande? Det är ju inget vi kvinnor kan styra. Det är ju kroppens sätt att säga hej då till något som är defekt. Oftast med missfall. Finns andra orsaker såklart, tex om en gravid kvinna missbrukar tunga kemikaliska droger.

Vad är det som är så hemskt? Jag har inte känt något jobbigt eller skamfullt över att prata om mitt missfall. Visst, första dagarna orkade jag inte prata om det. Men det kanske inte är jättekonstigt……Har inte gett skulden på mig själv heller. Herregud, jag gick 11 veckor gravid med Superstar – i förnekelse om att jag var gravid, och då festade jag vilt hela den sommaren 2009! Å Superstar har alla organ, lemmar, 10 fingrar, 10 tår, normal utveckling osv. Denna gång plussade jag i vecka 5. Är det inte sjukt ändå?

En sak jag tycker är väldigt, väldigt jobbig är att vara borta från jobbet. Skuldkänslorna växer sig skyhöga. Kan bero på min höga arbetsmoral. Å mycket är för att folk inte förstår. Det kan bero på att ingen pratar om missfall. Å att ingen som varit med om det – man som kvinna kan förstå. Männen lider också av detta. Tro inget annat. Dom tror ju och har accepterat den härliga tanken av att bli pappa.

Psykiskt har det varit förjävligt. Du måste förstå skillnaden på att jag inte tycker det är jobbigt eller skamligt att prata om mitt missfall och på att det har varit väldigt påfrestande att förlora ett barn.

Jag kan tycka att det är konstigt och lite absurt av vuxna människor att inte våga prata om det. Vi alla vet ju hur fuckat vårat samhälle är ang perfektion. Du ska vara snygg, ha ett bra och välbetalt jobb, ha en snygg framgångsrik partner, söta väluppfostrade barn, bo i bra område, ha ett vackert hem, vara en underbar fantastisk förälder, vara väldigt fertil och spruta ut ungar, vara smal, snygg och gärna kåt dygnet runt. Nu utgår jag från att vara kvinna.

Alla är vi påverkade av det, jag med tyvärr. Det blir så automatiskt av någon jävla anledning. Klart jag också vill vara snygg som fan, vara smal, tjäna pengar osv. Jag kan bara stå och vara stolt över att jag inte är varken en pretto eller hipstermorsa som överdriver deluxe med allt. Å jag bor i ett område i Stockholm där båda av dessa typ av morsor finns överallt och jag anses nog som konstig och oansvarig föräldrer när jag låter Superstar dricka en festis från Ica på en onsdag. (Men vadå, det är ju lill-lördag…)

INGEN ÄR PERFEKT! Alla släpper vi väder, plockar snorkråkor och kliar oss i röven!

Asså ni fattar vad jag är ute efter. Jag fattar inte det fula i det hela. Däremot kan jag bli förbannad över att inte MVC erbjuder hjälp för missfall, eller att du faktiskt blir informerad om missfall på MVC – inget som du som gravid ska räkna med, men ändå. På gynakuten känns det som en fabrik. Ut med dig och in med nästa.

Däremot är Superstar född på det sjukhuset där den gynakuten ligger där jag varit några vändor nu, och då blev vi behandlade som man ska som nybliven förälder. Vad hände sedan? Bara för att mitt barn dog så ska vi inte behandlas väl – eller? Jag förstår såklart att det inte är personalens fel att dom är underbemannade och sönderstressade. Men det är inget du bryr dig så mycket om när du är i en situation som jag och R tyvärr varit med om.

Att jag själv får ringa och KRÄVA ett återbesök i början på december är skruvat.

Ni vet när ni ringer en vårdmottagning och ni ska knäppa in personnummer och telefonnummer, för att en receptionist ska ringa upp dig om ett tag?! Även så fungerar det på detta sjukhus gynmottagning, men om du ska boka tid för abort kan du göra det själv på dina sidor på Vårdguidens hemsida….. WTF??????????

På riktigt? Är det så vanligt med aborter i Stockholm att du kan boka in en tid själv på nätet?

Jag är för aborter, tro inget annat. Tex om du – gud förbjude – blir utsatt för våldtäkt och blir gravid kanske det inte är läge att behålla och njuta av en graviditet och ett barn.

Men att boka tid över nätet. Vojne, vojne!

Säkerligen är det några av er som läser detta inlägg som skruvar på er och tycker att det är ett långt och jobbigt inlägg. Bra, kanske det jag är ute efter. Jag ser mig INTE som ett offer, absolut inte. Tyck inte synd om mig, för jag är inte ensam om att få misfall. Utan jag vill att folk ska upp ögonen för verkligheten. Köerna på gynakuten är alltid minst 3 h lång. Det är ju inte bara missfall kvinnor är där för, men ändå. Jag fick en chock första gången jag var där för att det var så många tjejer och kvinnor i väntrummet.

Hur jag mår idag?

Förutom att jag blödigt mycket som lite sen missfallet och fick åka in akut igen i lördags pga kraftiga Niagarafallsblödningar och fick opereras igår förmiddags för att det satt kvar graviditetsrester högt långt uppe i livmodern, så mår jag hyfsat ok och är trött, trött, trött. Blev denna gång sjukskriven i 1,5 vecka. Nu ska jag vila och läka.

Läkaren som opererade mig igår var samma som undersökte mig efter att jag fått ut mitt lilla pyre i toaletten. Hon sa att resterna som var kvar har blivit skickat på analys och hon ska ringa mig om ca 2 veckor och berätta vad det ”innehöll”, goda som dåliga nyheter. Å även kolla läget på mig. Om jag blöder fortfarande och om jag behöver göra ett kärt återbesök. För det fick jag inte denna gång heller.

I allt detta mörker har vi fått se ett ljus och det är att båda mina äggstockar är i prima skick och är fulla med ägg! Det fick vi se på ultraljudskärmen i lördags.

För en gemensam unge vill ju jag och R ha. Å vi vet ju att vi kan. Blev gravid efter en mens efter att jag tagit ut spiralen i somras.

Hej vad det gick. Får bara hoppas på att vi inte får uppleva fler missfall och att det inte ligger några defekter i oss som gör att det inte går. Å att min ålder inte sätter käppar i hjulen.

Isf skickar jag efter en unge på posten.

Å så vill jag att du som tycker att det är överdrivet av en kvinna eller man som varit med om missfall är ledsen, känslig och vill vara hemma ett tag eller känns vilsen på jobbet – låt det vara så för en stund. Å tänk på att ett liv som var väntat och älskat är dött och försvunnet.

Höjda ögonbryn!

Imorse på tv 4 Nyhetsmorgon pratades det om att i januari skickas det in skilsmässopapper mer än andra månader under året. Å att 40.000 människor skiljer sig i Sverige varje år. Det är ju helt sjukt!

Ämnet i sig tycker jag är skitsamma, för jag har då inga planer på att skilja mig på ett bra tag & helst aldrig!

Utan det intressanta var vilka gäster som tv 4 bjudit in för att diskutera varför vi skiljer oss mer i januari.
Gästerna var Sanna Lundell, Ann Söderlund & Josefin Crafoord.
Alla 3 är skilda & har barn med olika män.
Inget konstigt i det. Det konstiga blir när jag börjar tänka på vilka dom här kvinnorna är;

Sanna Lundell

20140106-181455.jpg
Dotter till Ulf Lundell, särbo med Mikael Persbrandt, som hon har barn med.
Har barn sen tidigare med Wille Crafoord.
Behöver jag säga mer….?

Ann Söderlund

<img src="https://4differentfaces.files.wordpress.com/2014/01/20140106-181611.jpg" alt="20140106-181611.jpg"
Tydligen journalist & programledare.
Har 3-4 barn med en snubbe & väntar ny unge med ny lirare.
I mina ögon är hon en fladdrig donna som känns ja – fladdrig & osammanhängande som & är typisk söderböna & bohem med sexywaves…. Å det hör inte ihop på något vis så jag tycker hon även är jättekonstig. Men "normalast" av dom här 3.

Josefin Crafoord

20140106-181953.jpg
Nuförtiden vet jag inte vad hon gör.
Senast jag såg henne satt hon i radiotv & snackade skit.
Hon är mentalt som en 18-åring fast hon har passerat 40….
Lever med en kille hon har 1 unge med & har en son sen tidigare med Wille Crafoord.
Hon & Sanna Lundell är alltså buksystrar & har båda skiljts sig från Wille Crafoord….
Å där sitter dom i tv & ska komma fram till varför vi skiljer oss & oftast i januari.

Hahaha, det är så absurt så jag höjer mina ögonbryn så länge att mina rynkor i pannan blir ännu djupare!
Vojne vojne!
Fick mig i alla fall ett gott skratt & R satt bredvid mig i soffan även han med höjda ögonbryn & garvade.

Om dom kom fram till något vettigt svar?
Vad tror du själv?

Nu är jag på gymmet & har cyklat i 22 min medans jag skrivit detta inlägg.
Multitasking liksom.
Å svetten lackar!

Heippa

Långhelg

Jag hade ju räknat med att jobba imorrn.
Men det är ju visst röd dag, trettondagen.
Himla massa ledighet nu. Å andra sidan är det bara att njuta.
Snart drar det igång i vanlig takt igen & då har jag häcken full…

Idag har vi legat & jäst hela dagen. Vädret är ju grått, grått, grått & med tjock dimma på det.
Jag har på köpet träningsvärk i låren, som jag egentligen borde ha tränat bort på gymmet idag, men valde att slappa istället.
Körde 35 snabba & intensiva minuter på Sats Liljeholmen igår. Dom 35 min satte sig tydligen ordentligt.
Jag kan & har gärna träningsvärk i kroppen – men inte i benen. Förbaskat jobbigt.

I mitt hem finns det 2 tv apparater. Varav en bara har ett X-Box kopplat till sig.
R har tittat på sport sen kl 15 idag. Nu är klockan 21:38…..
Jag & Superstar har suttit i gästrummet med den andra tv:n & haft Twilight-maraton.
Det har ju varit mysigt, men nu sover Superstar & jag börjar tröttna på att tv:n i vardagsrummet är beslagtagen.

Kl 22 är det ju Petter på tv. Å det ska jag bara se.
Reprisen från igår som jag missade för att Dessie var här på middag.
God mat, gott sällskap & gott vin fick vi i oss bland alla samtalsämnen.
Det gjorde mig väldigt gott må jag säga.
Superstar röjde loss & roade oss titt som tätt med sin söta nuna & sitt smittande leende.
Älskade unge!
Vi var på väg ut, men klockanvar rätt mycket så vi bestämde att det gör vi en annan gång.
Så vuxet av oss!

20140105-214447.jpg

Å så fick jag en jätterolig bild från en annan go vän idag.
Jag skrattade gott & länge åt denna

20140105-214552.jpg

Imorrn skjutsar jag ut Superstar till sin mormor & morfar.
På tisdag har hans dagis planeringsdag & vi vuxna måste knega såklart.
Dessa förbannade planeringsdagar är jag inte helt nöjd med. Men det är ett annat ämne kanske i ett annat inlägg.

Nu ska jag nog dricka lite julmust!

Heippa